Saltåsens avrättningsplats

Vid gamla Norrstigen mellan Binböle och Salteå-Nora, passerar man den gamla avrättningsplatsen som var gemensam för Nordingrå-Nora-Skog. Den låg alldeles där de tre socknarna möts. Här låg den bra, avskilt och ej nära boningshus eller kyrkorna, men ändå synlig från Norrstigen, så att det skulle avskräcka och visa de passerande vad som kunde hända de som avvek från den ”rätta vägen”.

saltasenkarta

För att hitta till platsen följ landsvägen från Binböle mot Nora och sväng in på en skogsbilväg på vänster sida, just efter vägkrönet på Saltåsen.

Avrättning och begravning

När det gäller avrättningssätt, var halshuggning med bila/avrättningsyxa det vanligaste. Tjuvar hängdes eftersom dom ansågs ”nesliga” och skulle därför avrättas på ett ”nesligt” sätt.Detta var så kallad ”ovigd jord” och inte bara de som dömts till döden begravdes här, utan också ”självspillingar” (de som tagit sitt eget liv). Den som tog sitt eget liv, ansågs vara brottslig fick därmed inte läggas i ”vigd jord”. Att begrava självspillningar var oftast ett jobb för ”rackaren” eller ”busen”, d v s skarprättarens drängar. I våra trakter var det för det mesta sockenlappen som utförde detta mindre trevliga arbete. Hur många avrättningar som utförts på denna plats är inte känt. Klart är att ingen avrättning har utförts där under 1800-talet. Däremot har säkert begravningar av självmördare gjorts där fram till mitten av 1800-talet. Från år 1864 fick självmördare läggas i vigd jord – alltså på kyrkogård.

Ett mycket grymt levnadsöde skall här förtäljas

Per Nilsson var bonde 1674-1697 i Järesta Nordingrå, född c:a 1630 i Fällsvik. Föräldrarna var bondfolket Nils Hansson och Anna Matsdotter. Per gifte sig 1653 med Brita Jonsdotter, en bondtös från Röksta, född 1633.
Per Nilsson blev snabbt en betrodd person i sin socken, därom vittnar hans kommunala uppdrag. Klockare var han redan 1667 och sedan fram till 1697, Nämndeman 1673-1696, fjärdingskarl 1692. Han synes dock ha levt under ekonomiska svårigheter de sista åren av sitt liv, annan förklaring kan knappast ges till det som skulle hända honom. Troligen i brist på likvida medel och lätt att manipulera med offerbössan blev lusten att låna pengar för stor. Under de svåra nödåren 1696-97 tillgriper han pengar ur offerkistan, den totala summan är okänd men det var ett svårt brott av en kyrkans tjänare och förtroendeman som han var.
Vid rättegången som följde vägras han nåd med hänsyn till brottets art och mister livet genom hängning på Saltåsen 1698. Att stjäla av kyrkan har alltid betraktats som ett svårt brott i äldre tider. Av ovan relaterade händelser gjordes heller ingen skillnad på individens status i samhället. För Per Nilssons hustru Brita Jonsdotter torde denna handling som maken gjorde jämte hans nesliga död blivit en stor belastning som drog skam och vanära över familjen. Vid Britas död 1705 står antecknat: ”Gamble klockaren Per Nils änkia i Jeresta hustru Brita Jonsdotter f. i Rögsta. Patre Jon Nilsson Matre Margareta Johansdotter. Lefwat tillhoopa med sin man i 35 åhr. Efter det klockare blef hängd på Åhsen för tiufnaden af Offerkistan warit änkia i siu åhr. Blef dödh den 14 octobris a tas 72 åhr.”

Källor
P-Å Nordquist, Nora
Lennart Selling, Ö-vik
Släkter och Gårdar i Nordingrå. Teo och Per Sundin
Västernorrlands Allehanda 13 jan 1990

 


Ur Allehanda.se 2015-11-03

Sara från Nordingrå förgiftade maken med arsenikbulle – halshöggs 1860

"Herre Jesus, anamma du min ande". Mörderskan Sara Zetterlunds sina sista ord innan bödelns yxa skiljde hennes huvud från kroppen.

Sara Zetterlund föddes 1820 i Kiörning, Nordingrå. Växte upp i Roted, Ullånger. Gifte sig 1848 i Gallsäter, Skog. Halshöggs i 1860 vid Kallbäcken på gränsen mellan Härnösand och Timrå.
Så kan man sammanfatta ett kort och tragiskt livsöde i mitten av 1800-talet.
Inför den rättegång som förebådade hennes dödsstraff beskrev komminister Gustav Lindberg i Skogs församling henne som "Fräckt lättsinnig, samt noterad för den liderligaste skörlevnad".
Å andra sidan finns även vittnesuppgifter om hur maken grovt misskötte sin familj, något som varit uppe i sockenstämman.
När hon gifte sig med Per Zetterlund hade Sara, som innan giftermålet hette Nordin, redan två barn med sig in i äktenskapet. Hon var 27 år och han 56 år. Och det visade sig ganska snart bli ett olyckligt och bråkigt äktenskap där man redan efter fyra år flyttade ifrån varandra.
Då hade sockenstämman beslutat att det skulle byggas en stuga till henne och barnen och att maken skulle sättas på "gästning". Det innebar att han som fattighjon skickades runt att bo på olika gårdar.
1859 föder Sara Zetterlund ändå en son vilket får maken att stämma henne för horsbrott och begära skilsmässa.
Det gjorde förstås inte förhållandet dem emellan bättre. Ändå besökte Per Zetterberg sin fru med barnen i stugan två dagar före jul 1859.
Där blev han bjuden på en färsk rågdegsbulle, som han berättade smakat beskt och han ska ha sagt "wisst gaf hon mig något styggtyg".
Tillbaka på gården i grannbyn Dala, där han var inhyst, började han må illa och kräkas. Eter ett par timmar hittades han död i sängen bland sina uppstötningar.
Dagen därpå beger sig fjärdingsmannen till hennes stuga i Gallsäter med dödsbudet. Myndigheterna var redan då misstänksamma mot henne. Sara nekade till att ha gett maken något skadligt. Stugan genomsöktes också utan att man hittade något.
Någon vecka sedan tvingades hon närvara när makens kropp obducerades under markabra förhållanden. Det visade sig då att han var arsenikförgiftad.
Så småningom framkom det att Sara en gång kommit över arsenik när hon arbetade på Sandö glasbruk och att hon gömt det bakom en bräda i stugan. Efter att giftet sedan kommit till användning stoppade hon det i ett kuvert som kastades i snön bakom hennes stuga, där det också hittades.
Exakt hur den delen av historien såg ut finns lite varierade uppgifter om.
Hon häktades 19 januari 1860 och dömdes av Nora tingsrätt till döden 12 mars samma år. Hennes nådeansökan till "Stormäktigste Aller Nådigste Konung" sommaren därpå blev avslagen.
Sara Zetterlund och en annan person, Jonas Jonsson från Björna som rånmördat en ung pojke, avrättades samma dag, 14 november 1860.
Enligt uppgifter från Sundsvallspostens skribent var hon samlad inför halshuggningen som ägde rum på morgonen. "Hon var modigare än Jonas Jonsson och gick lugnt mot döden", skrev tidningen.
Ett par hundra män stod i ring med spjut runt avrättningsplatsen som en "spetsgård".
Det berättas också om hur publiken, avrättningar var ett folknöje, rusat fram till platsen för att se liken. Och hur man ville samla in blod från kroppen för att man på den tiden trodde att tre droppar botade epilepsi, fallandesjuka.

Källor: 
Sundsvallsposten, Landsarkivet, Riksarkivet, Nora tingsrätts protokoll, Uppsats Ivan Johansson