Björnån

Björnådalen är en topografisk företeelse med utsträckning nordväst-sydost, tre kilometer på längden ut till och med Björnånäset i Omnefjärden. Dalen är knappt en kilometer på bredden mellan de 200-260 meter höga topparna på våra berg av Ångermanlands landskaps-sten, nordingrågranit. Dalbottnen är som bredast 200 meter och utgör odlad åker.



I jordregistret har större delen av Björnå-arealen ingått i byn Öhn, som utjord till dess hemman. Här fanns förr en enklav med små lotter som tillhörde hemman i Mjällom, och på norra sidan av ån i övre delen av dalen tillhörde marken hemman i Mjällom och Östervalto. Södra sidan om ån, med skog och åker, låg under hemman i Omne. Mellan nämnda byar har i gångna tider emellanåt blossat upp fejder om vem Björnådalen borde tillhöra.

Vid mitten av 1940-talet blev Björnån självständig jordregistertrakt i jordregistersocknen Nordingrå. (Lantmäteriets nomenklatur har ändrats någon gång under senare decennier.) Nuvarande rutiner vid Lantmäteriets sammanläggning av jord- och skogsfastigheter har medfört, att övre delen av Björnådalen numera markeras Omne, medan återstoden fortfarande heter Björnån och delvis Mjällom och Östervalto.

Vattendraget Björnån har stundom ett rasande förlopp. Det finns ingen sjö, inget sel som hejdar dess framfart vid långvarig och häftig nederbörd eller vid snabb snösmältning. Så har ån också under århundradenas gång transporterat stor volym finkornigt material och bildat deltan och platåer där den har haft serpentinformat lopp. Dessa deltan och platåer har ån under landhöjningens gång skurit sönder och bildat raviner. Här har i svunna tider funnits ett flertal sågar och kvarnar, drivna av den med vattenhjul tämda ån.

Den djupaste ravinen bär än i dag namnet Sågdamme’ (sic!) respektive Sågdal’n. De sista kvarnstenarna utgör nu brostenar vid författarens förstu’broar. Ännu vid mitten av 1930-talet fanns den sista kvarn- och takspånshyvel-anläggningen. En lång träränna syntes föra vattnet till kvarnhjulet på utsidan av timmerväggen. Där innanför fanns maskineriet under spåntak.

Senare års omfattande skogsavverkningar med tillhörande tunga transporter har krävt ingrepp i markerna för att bredda utfartsvägarna. Detta har blottlagt den lösa jordarten, mo och mjäla, som har eroderat starkt och transporterats med vattenströmmarna. Där ån rinner ut i Björnåviken av Omnefjärden kan man erfara uttransporten av finkornigt material. Detta grundar upp viken så mycket, att våra sjöbodar hamnar uppe på land – likt följden av en förstärkt landhöjning.