Världsarvet

Den 29 november år 2000 antogs Höga Kusten som världsarv. Trots utnämningen är det dock ingen nyhet att området med sitt särpräglade landskap är unikt. Höga Kustens omväxlande terräng har alltid fascinerat besökare och turismen har därför genom årens lopp blivit en naturlig del av området.

Varför världsarv?

Varför blev då Höga Kusten utnämnt till världsarv? Starkt förenklat kan konstateras att Världsarvskommittén föll för Höga Kustens unika landhöjningsgeologi. På ingen annan plats är landhöjningen sedan den senaste istiden så stor och går att påvisa så konkret. Hela området är ett enda stort vittnesmål om hur processen gått till.

Enormt tryck

Inlandsisen var tre kilometer tjock över Höga Kusten. Nedtryckningen var enorm, som mest låg markytan 800 meter under den ursprungliga nivån. Allt eftersom isen smälte minskade trycket och jordskorpan höjde sig.

En centimeter per år

Från början gick det snabbt, cirka 10 centimeter per år. När isen lämnade området hade landet redan höjt sig 500 meter. Den totala landhöjningen sedan dess är 286 meter. Den högst belägna högsta kustlinjen går att hitta på Skuleberget i Vibyggerå.

I Nordingrå bildas fortfarande klapperstensfält längs kusten, som här i Kallviken mitt emot Högbondens fyr. De tidigaste klapperstensfälten finner vi uppe på Högklinten, idag 260 m över havet - världens högst belägna klapperstensfält.

Numera höjer sig marken en knapp centimeter per år. Forskare beräknar att landhöjningen kommer att fortsätta i ytterligare 5 000 år, vilket skulle innebära 50 meter.

Processen fortgår

Det är cirka 9 600 år sedan isen började dra sig tillbaka. Det som då var hav har med tiden förvandlats till fjordar, havsvikar till sjöar och de små öarna är numera berg. Denna process pågår fortfarande.

Ett bevis på detta är Vågsfjärden, som sitt namn till trots sedan 150 år är en insjö. Även om ytan ligger en dryg meter över havet lever kräftdjur som egentligen hör hemma i bräckt vatten kvar där.

Ett annat åskådliggörande exempel är Trångsundet i Sund. Havsdjupet är numera bara två meter och inom 300 år kommer Häggviks fiskeläge att snöras av från havet.
Även Sörleviken grundas upp alltmer och i Kåstadalen ser man tydligt hur landhöjningsprocessen framskrider.

 

Mer om världsarvet

Huvudparten av Nordingrås berg består av den mörka bergarten gabbro, den ljusa anortositen och den röda rapakivigraniten. Den senare, som även kallas Nordingrågranit, betyder på finska rutten sten och gör verkligen skäl för namnet. De vittrande bergen göder nu marken och gör Nordingrås vegetation blomstrande. Halsviksravinen och Villmyran är om vårarna eldoradon för blomstervännen.

Höga Kusten är ett rent naturvärldsarv. Detta till trots går det inte att undgå kulturutvecklingen som i alla tider pågått sida vid sida med landskapsförändringen. I Nordingrå finns bland annat den kända boplatsen i Överveda (69 till 76 meter över nuvarande havsnivå). Vid utgrävningar har man tillvaratagit 48 T-formiga redskap samt en mängd andra skifferverktyg, pilspetsar, stenavfall av kvarts och skiffer samt brända ben. Fynden är från tiden 3 500 till 3 000 f Kr.

Läs HÄR Mats Lundins artikel om den historiska synen på fenomenet landhöjning

 

Ett gränsöverskridande världsarv

Kvarkens skärgård i Österbotten infördes sommaren 2006 på UNESCOs världsarvslista. Tillsammans med Höga Kusten bildar Kvarkens skärgård en enastående geologisk helhet och ett gränsöverskridande världsarv. Höga Kustens branta stränder och Kvarkens flacka och låga kust är varandras topografiska motsatser. De är unika exempel på pågående geologiska och biologiska processer där landhöjningsfenomenet präglat landskapet.